Tisdag, 30 september 2014

Expedition Sibirien

E-postadress Skriv ut PDF

Tio månader med kanot och skidor genom världens kallaste bebodda områdeKolymaFloden Kolyma ringlar sig fram från söder till Norr genom hjärtat av nordöstra Sibirien

När: Augusti 2004 - Maj 2005
Var: Längs floden Kolyma i nordöstra Sibirien
Utförare: Mikael Strandberg och Johan Ivarsson

Mål & syfte

Huvudsyftet med expeditionen var att i ord, bild och med filmkameran dokumentera denna okända del av vår värld. Ett livsviktigt jobb, eftersom vi efter långvariga och omfattande förundersökningarna insåg att inte ens ryssar och sibirier själva, hade någon heltäckande bild av området längs Kolymafloden. All information som stod att finna i böcker och register här hemma, men även i Moskva, handlade om de gulager som Stalin hade i dessa områden. Det var just längs Kolyma, och framförallt vid utloppet till Norra ishavet längst i norr, som de farligaste och mest ökända fånglägren fanns. Hindren under turen skulle komma att bli kylan, avståndet, storleken och isoleringen. Expeditionen skulle ta oss genom områden som var helt orörda, fjärran och okända. Även om trakten är lika rik på guld-, olje -och mineralfyndigheter som det övriga Sibirien så är den här delen av världen är en av få unika jungfruliga platser som återstår på vår jord.LägerplatsUnder hösten levde vi som trapper, på den mat vi själv kunde få tag i via jakt och fiske

En annan viktig del av expeditionen var dokumentationen av den ursprungsbefolkning som finns i dessa områden. I de områden vi färdades genom finns fyra olika etniska grupper; tjuktjer, evener, jakuter och jukgahirer. Vad gäller kultur, levnadssätt, animistisk religion och språk är de nära besläktade med eskimåer, samer, tibetaner och indianer. Ändå är de väldigt annorlunda, mycket beroende på hur bra eller dåligt de klarat av att stå mot den ryska kolonialiseringen, sovjeternas dramatiska samhällsförändring och den nuvarande industrialiseringen av Sibirien. Flertalet av dem har gjort militärtjänst eller gått i skola hos sovjeterna, kan tala ryska och har till viss del anammat det ryska samhället. Men långt ifrån alla. I synnerhet de som fortfarande lever längs den isolerade, iskalla och otillgängliga Kolyma.

Genomförande

I mitten av juli 2004 reste vi, via Moskva, till staden Magadan vid det Ochotska havet i Nordöstra Sibirien. Efter att i två veckor försökt att lära oss tillräckligt mycket av det ryska språket för att kunna kommunicera hjälpligt så var det dags att ge oss iväg. På grund av svårigheten att komma fram till Kolymafloden fick vi istället söka oss till den mindre bifloden Kulu och via den paddla oss fram till starten av Kolyma.UrsprungsbefolkningNågra av de många fantastiska människor vi träffade på under färden

Under den tre månader långa första delen av expeditionen färdades vi med kanot. Ett underbart färdsätt där man kommer riktigt nära naturen. Vid mer än ett tillfälle kunde det dock ha slutat riktigt illa då floden med ilskna utspel i form av vilda forsar och hårda strömmar försökte få oss att kantra. Med lite tur lyckades vi dock alltid efter mycket slit och utmattning med att få vår kanot, med 350kg utrustning, tillbaka på rätt köl igen. Under den här delen levde vi helt som trappers och kunde överleva på den mat vi själva fick tag i, antingen via jakt eller fiske. Vi färdades till största del genom helt orörda och öde marker men ibland dök det upp mindre samhällen där vi träffade lokalbefolkningen och kunde fylla på våra basförråd. Det var en helt fantastisk tid med underbar natur, oändligt många och spännande upplevelser. Ofattbart rikt djurliv med allt ifrån storöringar och jätteharar till allt för närgångna björnar. För varje dag som gick blev det kallare och kallare, sista dagen på paddlingen var det -10C, snöade och Kolyma började frysa till is. Det var i sista stund som vi lyckades ta oss till Zyryanka, det samhälle där vi skulle invänta vintern, innan isen gjorde det omöjligt att färdas vidare.

Under en månads tid inväntade vi vintern i det lilla gruvsamhället Zyryanka. En månade som vi ägnade åt att lära känna folket i samhället och med deras hjälp planerade vi inför den svåraste delen av expeditionen som vi visste att vi fortfarande hade framför oss.VinterturFörsta dagen på vinterturen med en temperatur på ca -30°

I slutet av november var det dags. Det var en solig dag, temperaturen låg på ca -30 grader och dimman från den fortfarande bitvis öppna floden frostade av sig på våra kläder och pulkor. Vi gav oss iväg tidigt på morgonen med våra 150 kg tunga pulkor och hade inte den blekaste aning om vad som väntade eller vad vi gav oss in i. Efter en veckas skidande hade temperaturen sjunkit ner till -40C och efter ytterligare en vecka började den närma sig -50. Vid -45 började vissa problem uppstå. Bensinen i våra stormkök började frysa, våra skidbindningar blev så sköra att ett litet snedsteg gjorde att de exploderade i ett regn av metall och skidfästet på en av mina pjäxor gick rakt av, vilket gjorde att jag inte längre kunde skida utan blev tvungen att pulsa och gå. Räddningen för oss var att det nu började dyka upp stugor längs floden. Jägar och fiskarstugor som i vissa fall var bebodda av otroligt vänliga och välkomnande människor som delade med sig av det bästa det hade. För vår del betydde det värme, mat och en plats att torka upp och göra nödvändiga reparationer. De stugor som för tillfället var tomma, var för det mesta öppna och fria att använda med det enda kravet att det skulle finnas lika mycket ved inne när man lämnade den som när man kom dit.

När vi tillslut kom fram till delmålet, Srednekolymsk, så hade vi slitit i ganska precis en månad. Trots den extrema temperaturen under -50C så hade vi klarat oss utan allvarligare förfrysningar, mycSlutet på expeditionenVid slutmålet, Ambarchik Bayket tack vare att vi färdats utan stress och kunnat ta hand om alla problem som uppstod.

Efter en dryg månad i Srednekolymsk gav vi oss av igen. Denna gång blev det största problemet en allvarlig förkylning som både jag och Mikael drabbades av och som gjorde att vi blev liggandes under tio dagar i en jägarstuga tillsammans med tre jägare. För övrigt så var det fortfarande kallt med temperaturer som hela tiden låg under -40 men med den stora skillnaden att solen nu började visa sig igen, vilket underlättade både för skidföret och också hanteringen av utrustning.

Vi skidade vidare längs floden för att komma fram till Kolymskaya och sedan vidare via Chersky till slutmålet, Ambarchik Bay.

Läs mer om Expedition Sibiren på hemsidan (www.siberia.nu)

Du är här :  Startsidan Projekt Expedition Sibirien

Samarbetspartners

Annons

Kontaktinformation

Johan Ivarsson
Duvhöksgränd 6
745 60 Enköping
Sweden
Mobil: +46 (0)70 39 04 259
johan@johanivarsson.com
www.johanivarsson.com